Mourne är ett bergsområde som ligger precis norr om gränsen mellan Irland och Nordirland med högsta toppen Slieve Donard, 850 m.ö.h. Inte så imponerande högt kanske, men man ska komma ihåg att man startar från havsnivå.

Ett klassiskt Mountain Marathon är en 2-dagarstävling där du springer en orienteringsbana per dag med övernattning i tält däremellan. Du springer i par och ska vara självförsörjande under hela tävlingen, vilket innebär att man springer hela tävlingen med packning bestående av tält, sovsäck, mat m.m. I Sverige finns tävlingen BAMM med samma upplägg, men på de brittiska öarna finns många liknande race. De flesta Mountain Marathons erbjuder klasser med olika distanser, ofta benämnda något i stil med D,
C, B, A, Elite. Utöver dessa klasser brukar det även erbjudas “Score”-klasser där du under exempelvis 6 timmar per dag ska plocka så mycket kontroller/poäng som möjligt. Normalt tävlar alla åldrar och dam, herr och mix-lag tillsammans.

Vi valde MMM främst för att det passade bra i kalendern, och att de hade en specifik “Adult-Junior”-klass där en av deltagarna tillåts vara 16 eller 17 år. C-klassen var specifikt utpekad som tävlingsklassen för “Adult-Junior”-lagen, så det var den vi valde.

Så i lördags morse, efter en stadig “Full Irish breakfast” checkade vi in på tävlingscentret i byn Newcastle vid foten av Slieve Donard. Från första stund gick vi under benämningen “the swedes”, vi var tydligen de enda deltagarna med ursprung utanför de brittiska öarna. Varsin sportident-bricka fästes med festivalband runt handleden och sen släpptes paren iväg i en traditionell minutstart. I just MMM har arrangörerna valt att göra det lätt för sig; du förväntas ha med dig din egen karta (en bergskarta i skala 1:25 000 var starkt rekommenderad) och i startögonblicket får du bara en definition med kartreferens-koordinater.

Med visst stresspåslag ritades banan in efter bästa förmåga innan det bar iväg uppför berget. Det här var Gretas första bergslopp, och med i princip konstant uppförsbacke de första 90 minuterna, och en farsa som jagade på, var det en tuff start. Men med ett idoget itvingande av energi (smågodis varvat med dammsugare) hann det inte mer än plana ut förrän krafterna var tillbaka och vi betade av kontroll efter kontroll.

Efter knappt 4 timmar närmade vi oss första dagens mål och jag tvingades inse att jag släpat runt på alldeles för mycket mat, vi hade ju räknat med att det kunde ta 6 timmar! Till vår förvåning stod det inte mer än 3 tält i nattlägret, trots att vi hade en ganska sen starttid, och det visade sig att vi kom in på en andraplats i C-klassen endast 11 sekunder efter ledarna. Eftermiddagen och kvällen spenderade vi med att äta lite, vila, äta lite till, gå runt och mjuka upp bena och sen äta ännu lite till innan det var dags att krypa ner i sovsäcken för natten. Vikten på ryggsäckarna är som ni förstår A och O för att kunna prestera på ett sånt här lopp, och man har hellre med sig mer mat än ett onödigt stort tält. Tältet vi använder väger under 1kg och det är med nöd och näppe det går in 2 personer.

Dag 2 vaknade vi till en herres djupa stämma som sjöng på någon lokal sång om Mourne Mountains. Jag måste erkänna att jag föredrar säckpipan som är tradition på de skottska bergsloppen… Den här dagen fick man starta när man ville under ett 45-minuters tidsspann. Vi startade i slutet, delvis för att vi lite kaxigt konstaterade att vi ju ändå var rätt snabba, men mest för att vi inte var så morgonpigga.

Efter ungefär 45 minuters löpning blev vi ifatt-sprungna av ett mix-lag med bra fart under bena. Efter att vi konstaterat att de sprang i samma klass som oss gissade vi ganska omgående att det var ledarna från gårdagen som kommit ikapp oss. Vid nästa kontroll var laget på väg att dra ifrån oss, och vi bestämde oss för att ta ett annat vägval. Vi mindes nämligen att vi hade passerat i närheten dagen innan, och då hittat en stig som inte fanns med på kartan. 20 minuter senare kom vi, från varsin sida av “The Mourne Wall” (en mäktig 2 meter hög stenmur), fram till kontrollen på sekunden samtidigt.

Återigen drog våra konkurrenter långsamt ifrån oss och Greta konstaterade att - “nu börjar det allt göra rackarns ont i benen”. Men stärkta av att jag utlovat 0 fler höjdmeter att plocka, och det faktum att man nu kunde se målet skymta 650 höjdmeter längre ner, gjorde vi återigen ett bättre vägval genom ljungen och vildhästarna och stämplade näst-sista kontrollen 30 sekunder före det andra laget.

Tyvärr visade sig den sista kilometern löpning på stenig stig vara helt rätt för våra konkurrenter som återigen hämtade in försprånget och spurtade ifrån oss. Vi slutade som väldigt nöjda 2:or i C-klassen, totalt över 2 timmar före nästa “Adult-Junior”-lag.

Efter lite välbehövligt energiintag erbjöds dusch i kallvatten (-“hey, you are from Sweden, that is no issue for you!”).

På det hela taget en mycket trevlig lång-weekend som varmt kan rekommenderas!

Emil Ljungdahl

 

Några intressanta länkar